Svenska Spels pokerklient laddar du ner på svenskaspel.se/poker

Småländsk husar ropar “one time”

Skrivet av admin 2012-03-01, 17:57

2012-03-01

I dag är det banne mig min tur. Jag känner det i hela kroppen. I natt står jag som segrare. One time! One big one time! Mot Stockholm.

Nordic Masters veckan på Casino Cosmopol i Stockholm lockar varje år en stor del av Sveriges pokerelit. Själv har jag av någon anledning aldrig besökt eventen. Men det skulle jag råda bot på. I går tuffade jag miljövänligt i väg med tåget mot vår hufvudstad.

Ett shorthanded (sex personer per bord) 5500 kronors-event gick av stapeln klockan 14.00. För första gången på länge kände jag en pirrande känsla i magen inför start. Det där pirret är rätt gött faktiskt. Jag kan få det lite då och då. Som inför en B-lags match i Vetlandas gärdsgårdsserier. Det betyder inte att jag är nervös, utan laddad för uppgiften.

En småländsk husar anmäler sig som frivillig. Jag trippar, på tå, in på kasinot. Turneringen lockar 96 deltagare och jag känner i hela kroppen att jag kommer att vinna. Ändå intalar jag min omgivning att det här kommer att bli en kort historia och att dybban snart går att finna vid cashgameborden. Ödmjukhet vara längst.

Vi river i gång med 15k i marker, blinds 25/50. En av Stockholms CC-profiler vill direkt visa vem som bestämmer och höjer upp till 150. En äldre man bredvid tycker dock inte om att han döljer sina kort.
- Kan du inte ta bort dina stora händer så vi ser att du är med?
Dealern snappar snabbt upp läget.
- Och jag som var säker på att det här var ett shorthanded-event…
Vi drar på smilbanden. Jo, jag tackar. Som om man satt med Kålle och Ada hemma i Göteborg. Ögonblickligen känner jag mig hemma.

En halvtimma senare har jag tappat ner till 9k efter att ha fyrbetsbluffat den pratglada CC-profilen. Han bluffade dock tillbaka på floppen och vann handen med 9-hög. Jag var inte längre min egen. Jag var ÄGD. Men skam den som ger sig. Turneringar ska börja lite knackigt. Det är ju i slutet man ska ha mycket marker, inte i början. Mot nya höjder.

Det är något med pokerspelare och självförtroende. Alla tror på något sätt att just de är bäst. Det spelar ingen roll om man så möter världsmästaren själv. “Jag ska nog visa dig, vem som kan spela poker…”

Jag plockar upp några toppar. Får betalt. “Jag vet att du leder, men jag synar ändå.” Klassisk kommentar. Jag älskar motståndare som hellre synar och förlorar än ger någon chansen att bluffa bort dem. Det bor en stolthet i det.

Några timmar senare är jag uppe på drygt 30k. Rutinerade Johan Storåkers klagar ännu en gång på att jag lagt för lite i blinds.
- Du lägger rätt ungefär 60 procent av gångerna, säger han.
- Jag har bara lite otur när jag tänker…

Sen får en av mina comprades, Linkan, för sig att trebetsbluffa Storåkers med 10 3s all in pre flopp. Det hade ju kunnat vara en bra idé om inte världens tightaste Storåkers vaknat upp med QQ. Vissa får marker alldeles för lätt. Det är visst dem som kallas proffs…

Efter ytterligare timmars slit, utan en enda monsterhand, viker jag upp en sanndröm i näven. Ess. Ess. Vackra ess. Med blinds 400/800, plus ante, höjer jag till 1800. Den vältaliga CC-profilen, som jag haft många duster med under kvällen, stirrar mig i vitögat och trebetar till 3900. Stilla mitt hjärta, här kommer skatteåterbäringen. Några sekunders konstpaus. Ytterligare stekiga funderingar. Sen fyrbet till 9100. Vi har båda runt 35k i stacken. Jag hinner inte blinka två gånger innan min rival skeppar in hela sin stapel. Jag följer hans exempel snabbare än ljudets hastighet. Han har AQ. Jag vinner.

Min stack är större än någonsin. Jag har över medel och det är bara 25 spelare kvar. Vad var det jag sa, men ändå inte sa för jag är ju så ödmjuk? Jag kommer vinna. Inget i hela universum kan stoppa mig. Inte ens en gammal armbandsvinnare i WSOP, typ Tomas Alenius.

Han sitter precis till vänster om mig. Vi har lika mycket marker. Han har varit lugn ett tag, men lurar i vassen som en gammelgädda med tre skeddrag i käften. 22 spelare kvar nu. Det drar ihop sig mot pengarna. Det ligger kalla 480 000 kronor i potten. “One time” ekar i skallen.

En aggressiv engelsman höjer till 2600, blinds 600/1200, plus ante, från tidig position. Jag viker upp AJo på cut off. En trubbelhand. Men mot denna figur, som höjer allt i tid och otid, är jag säker på att jag leder. Trebeten till 5600 är ett faktum, och jag hoppas att alla bara lägger sig och att vi kan gå vidare med våra liv. Men icke. Gammelgäddan Alenius spottar ut en gammal vobbler och vaknar till liv med en fyrbet till 14 000. Alla lägger sig kvickt till mig.

Vem tror han att han är? Jag har 50-60k kvar. Alenius har typ det samma. Det är ett bra läge att sätta press på mig med en fyrbet, då jag trebetat i positon mot en aggresiv höjare. Pulsen går upp en aning. Jag får en inre bild av att han kommer att blixtfolda om jag går all in. Det ligger en hel del i potten som blir mitt, bara mitt, om jag skulle ha rätt. Han kan vika händer som AQ och par som 10 10 och nedåt. Och skulle han mot förmodan syna så har jag nästan alltid minst 30 procents vinstchans mot ett högt par, ej AA, eller en AK.
- All in! hör jag mig själv säga.
Följt av förhatlig:.
- Ja, jag måste syna…
Med en suck viker jag upp min hand, och Alenius slänger fram QQ. Ouch. Floppen kommer J-hög, men ingen mer hjälp för mig och jag får lämna slagfältet. Den småländska husaren trillade pinsamt av sin häst.

Som alltid har man en ursäkt till varför man gjorde som man gjorde. Ursäkten ältas fram och tillbaka i ett par timmar endast för ens eget psykes skull. För visst tänkte jag väl rätt? Jag kan väl inte ha gjort något fel? Jag är ju typ den bästa pokerspelaren i världen. NOT!

Det är tur att det kommer fler turneringar. Fler morgnar att känna sig som en vinnare. Fler kvällar att inse att man inte var det denna dagen heller. För att helt plötsligt, när man inte ens tror på det själv längre, vända på steken och gå hela vägen. Det är poker, mina vänner.

I helgen drar Nordic Masters Main Event i gång. Med ett inköp på 25k. Då överlåter jag åt andra att hoppas på “one time”. Jag befinner mig på bröllop. Förhoppningsvis blir det ett one time på sitt sätt…

PS: Idag fick jag stifta bekantskap med Pokerstudion under Nordic Masters där Anna Halvarsson intervjuade mig. Avsnittet kan du se i pokerklienten.

/dybban


Kommentera

Det finns inga kommentarer ännu. Du kan skapa en nedan!

Kommentera