Svenska Spels pokerklient laddar du ner på svenskaspel.se/poker

Nyttan med bad beat-minen

Skrivet av admin 2012-05-03, 14:24

2012-05-03

I förrgår kom det fram en riktigt glad gubbe hemma på Casino Cosmopol. Mungiporna gick ända upp till öronen när han bröstade upp sig och ville berätta om ett par pokerhänder som utspelat sig under kvällen.
- Oj, oj, oj. Jag har haft en sån förbaskad tur i kväll. Mitt tvåpar drog ut en färg på river och när mina damer var all in pre flopp mot essen så kom det en dam redan på flopp. Livet leker! Jag ääälskar poker!

Åh, vad befriande tänker ni nu. Härligt att äntligen få höra pokerhänder från någon som haft tur också. För det händer inte ofta. Och nej. Inte denna gång heller. Sanningen att säga kan jag inte ens minnas senaste gången någon ville berätta om vilken otrolig röta hen hade. För det händer INTE ofta. Typ aldrig.

Det omvända däremot. Det inträffar varje dag, hela tiden. Både på nätet och live älskar folk att vråla ut sina bad beats-historier. Om hur just de verkar extra otursförföljda och förnedrade av riggen.
Att lyssna på dessa berättelser har blivit en vana jag lärt mig att leva med. Inget förvånar mig längre. Jag har hört allt. Utdragningar som är så hissnande att de låter som matematiskt omöjliga fantasifoster. Därför är det kanske inte så konstigt att man inte orkar lyssna på hela utlägget. Det slutar ju alltid på samma sätt. I stället lägger jag på min lyssna-på-badbeats-min. Den utstrålar sympati, nedstämdhet och förståelse. Nicka lite, skaka på huvudet, göra en grimas som utstrålar lätt äckel, sucka och avsluta med “Det är ju typiskt alltså, vilken sjuk otur du har”.

Men det spelar ingen roll om man lyssnar eller inte. Det viktigaste är att kompisen får prata av sig. Det är som med traumatiska upplevelser vi upplevt. Ibland är det nödvändigt att prata om dem. Få känna att någon lyssnar. På så sätt kan vi lättare släppa sorgen, bedrövelsen och gå vidare i livet. Som pokerpelare kan det därför vara bra att vara lite amatörpsykolog med en inövad lyssna-på-badbeats-min. Att prata om sina oturshänder är som vilken terapi som helst.

Det är nog också därför det aldrig kommer fram någon gubbe med mungiporna upp till öronen och vill berätta en good beat. Vem behöver terapi om man mår bra? Generellt tycker vi inte heller att det är något konstigt, värt att berätta, om vi själva har tur. Bra spelare förtjänar lite flyt. Och man har ju själv blivit utdragen så många gånger att det är helt enligt naturens lagar att nu få göra samma sak.

Efter långa pokersessioner brukar jag lägga mig bredvid tjejen i soffan. Om hon inte frågar hur det har gått skruvar jag på mig och suckar subtilt. Då frågar hon. Och då berättar jag om alla mina färska bad beats. Det spelar inte ens någon roll om jag har vunnit eller förlorat. Jag nämner bara de händer där jag blivit våldtagen av fru fortuna. För att påskina att jag faktiskt borde ha vunnit mer, eller förlorat betydligt mindre.

Då tittar hon på mig med sympati och förståelse. Sen nickar hon, skakar på huvudet, gör en grimas som utstrålar lätt äckel, suckar och säger ”Det är ju typiskt alltså, vilken otur du har”.

Det är så skönt att ha någon som verkligen lyssnar…

dybban


1 kommentar

Kommentarer

  • Daniel: Så sant. Gör likadant själv, kryper upp bredvid tjejen och berättar om hur "synd" det är om mig. Spelar ingenroll om hon inte förstår eller inte, skönt att bara berätta att det borde gått mycket bättre. :P (Svara)

Kommentera