De säger att man inte ska vara resultatorienterad och tänka på att det viktigaste är att man vinner i längden. Får du in det med bäst hand, eller spelar ett korrekt spel, och blir utdragen så är det inget att göra åt. Det finns ingen anledning att brusa upp.

För de säger att tur och otur jämnar ut sig.

Och jag köper det paketet. Jag kan faktiskt, när pulsen har lagt sig, förstå att tjejen blir irriterad när jag går omotiverat bananas hemma framför datorn efter diverse utdragningar. Jag kan begripa att hon skakar på huvudet och djupt där inne ifrågasätter hur hon frivilligt bosatte sig under samma tak som en människa som med ett ångestladdat Tarzan-vrål drar av sig sin egen t-shirt, slänger den på golvet och hoppar på den efter att ha förlorat i kortspel. När jag återigen beter mig som ett barn som blivit bestulet på sitt lördagsgodis, så visst, jag hajar.

Att kasta ut en rykande färsk Calzone genom fönstret eller svinga musen in i skärmen så den spricker är inte det ultimata sättet att tackla problem. Det har jag fått tydligt förklarat för mig. Och jag förstår det.

Så jag har försökt att bättre mig, det har jag verkligen. På väg in i den absoluta medelåldern måste man liksom våga se sig själv noggrant i spegeln och ta tag i sina problem.

Ett bra knep när man känner sig orättvist behandlad är att tänka på någon som har det värre. För det finns det ju alltid någon som har. Om du så halkar på din spillda frukost-filmjölk, bryter båda benen och biter av dig tungan, så finns det alltid någon som har det värre.

De som följt mina program ”Dybban flyttar in” känner till Emil Ohlsson, som jag flyttade in hos i februari i år. Killen som nyligen vann WPT Köpenhamn och samtidigt kvalificerade sig för den stora WPT Finalen i Las Vegas, med ett inköp på 25 500 dollar. Emil pratade om den där turneringen som en person som verkligen ser fram emot något riktigt mycket. Det skulle bli en av hans största poker-ögonblick att få möta alla sina gamla idoler i en av de mest stjärnspäckade pokerturneringarna i världen.

Så i veckan, efter månader av väntan och förväntan, hade Emil äntligen tagit sig över halva jordklotet endast för denna turnering, med ett förstapris värt nästan 1,2 miljoner dollar. Och jag följde honom med förtjusning här hemifrån. För det gick bra!

En dag gick, två dagar och tre dagar. Inför fjärde dagen var de bara 24 spelare kvar. Bland kändisar som Daniel Negreanu, Erick Lindgren och Chino Rheem fanns också vår svenska vän med i fin position.

Efter flera timmars spel var de bara tolv kvar. Emil var i pengarna och hade säkrat 57 000 dollar. Men i sammanhanget var det nu det började. Ett finalbord var allt som betydde något. Där skulle de verkligt stora pengarna delas ut.

Så kommer läget vi alla drömmer om. Den aggressiva chipleadern i turneringen, Chino Rheem, höjer upp till 50k, med blinds 12,5/25k. Alla lägger sig fram till Emil på small blind och han viker upp två vackra ess. Trebetar till 114k, med 1,1 miljoner marker bakom. Chino spiller ingen tid och gör en kraftigt överbetad fyrbet till 500k. Emil svarar så klart med det enda rätta i detta älsklingsvärda ögonblick. Han säger de beryktade orden ”All in!”. Chino synar.

Det är tolv personer kvar i Emils största turnering någonsin. Och framför honom ligger en pott som ger honom chipleadern och ett utmärkt läge för ekonomisk trygghet för resten av livet. Bara hans pocket rockets får stå…

Ja, ni fattar ju själva vad som händer. Det kommer en elak tant redan på floppen och Emil åker ut i ställer för att ta greppet om miljonerna.

Ibland ser man ljuset i tunneln. Man är mitt i ett ögonblick i livet som kan vara avgörande för hela ens framtid. Och genom ett enda kort, en liten tant, så släcks ljuset.

Jag har ingen aning om vad Emil kände just då. Men jag kan känna tomheten hela vägen över Atlanten.

Jag säger inte att det här är värre än att halka på filmjölk och bita av sig tungan. Men rent pokermässigt så är det hemskt. Något mycket hemskare än vad jag någonsin kommer att vara med om. Inte just för att det är något speciellt med att förlora handen, sånt händer dagligen, utan i vilket läge den förlorades.

Så när jag åkte på en badbeat igår framför datorn så tänkte jag på Emil. Och rörde inte en min.

För de säger att tur och otur jämnar ut sig. Det stämmer även i Emils fall.

På finalbordet i WPT Köpenhamn fick han in hela stacken med 44 mot 1010. Dansken med tiorna träffade set på floppen och Emil var på väg ut ur lokalen. Turn och river visade dock båda ruter och gjorde att vår vän fick färg med sin ruterfyra. En otrolig utdragning som gjorde att Emil kunde vända på allt och till sist vinna turneringen och ett säte i WPT-finalen.

Ibland glömmer vi att det krävs en jädra massa tur för att ens få chansen att ha en jädra massa otur.

Av någon anledning är det dock mycket enklare att känna sig otursförföljd och glömma när man själv drog ut…

Så en annan sak jag börjat med är att skriva ner mina goodbeats. Det finns inget finare att ta fram när det går motigt.

Det är en härlig känsla att kunna se sig själv i spegeln. Veta att man tagit tag i sina problem.

För att inte tala om alla pizzor och data-skärmar jag sparar in på att sluta gråta över spilld mjölk. Och alla tungor och benbrott jag undkommer när jag lugnt och sansat torkar upp mjölken istället för att halka i den…

/ dybban

Jag har aldrig öppnat några dörrar med handen om jag inte har ena tröjarmen neddragen och slipper komma i direkt kontakt med handtaget. I stället har jag genom åren lärt mig att öppna dörrar med allt från armbågar till knän och rumpa. Alla sätt är bra utom de dåliga, som jag brukar säga när det gäller att lösa detta dagliga problem…

Folk har kallt mig galen. Ja, till och med idiot. Men jag har stått på mig. Vägrat ta i dörrhandtag där bacillerna lever sin egen cirkus.

För att inte tala om offentliga knappar. Som i bankomaten. Det finns inte en chans att jag rört dem med fingrarna. Där har elakartade baciller slagit rot och haft party i många år. Jag löser det hela genom att trycka ner koden med utsidan av handen, med knogen. Det är inte helt enkelt och visst händer det att det blir fel då Gud uppenbarligen inte lyckades förutspå utvecklingen med bankomater och därför anpassa knogen till finmotoriska rörelser som att trycka på knappar då det är så fräscha, tänkande människor vill att knogen ska fungera. Men enligt min inofficiella undersökning är det värt risken att få ut fel summa pengar, eller kanske inga alls, kontra risken att bli hemsökt av allt tänkbart snusk som finns på de där knapparna.

Det finns en hel del fördelar med att spela nätpoker jämfört med live.

1. Man kan spela hemma i lugn och ro.
2. Man kan spela var som helst, när som helst.
3. Man kan vara anonym och spela som en apa utan att behöva skämmas för det.
4. Man kan spela flera bord samtidigt och på så sätt få in mer volym och minska dötid och varians.

Fyra bra anledningar. Och det finns säkert ett par hundra till. MEN. Inget slår min favorit-fördel. Nätpoker är den bakteriefria pokern. Du har din egen mus. Din egen toalett. Din eget hem, med dina egna bakterier.

De senaste åren har live-pokern fått mig att göra saker som jag under inga som helst omständigheter skulle gått med på i “vanliga” livet.

Jag menar, det räcker väl att ta en titt på markerna? Jag har hört att de tvättas en gång per år på Casino Cosmopol. Och de ligger i framkant jämfört med övriga världen…

Att pilla på de där markerna är som att gräva i en toalett, innan det är spolat. Ändå sitter jag där och rifflar de små bakterie-pensionaten utan någon som helst eftertanke. Folk går på toa utan att tvätta händerna, gräver i snusburkar, petar sig i näsan och är allmänt…äckliga.

Men jag fortsätter att byta marker med dem. En gång såg jag en snubbe som tog upp en mark och kysste den efter att tursamt ha vunnit en stor pott. Han kunde lika gärna gått och tagit sig ett hångel med pissrännan. Det vände sig i magen på mig när jag såg det. Som om jag skulle sluta öppna dörrar med armbågen och dra ner handtaget med käften i stället…

Och jag fortsätter få den där smutsiga filtmattan under naglarna. Varenda nagel är ju helt svart efter några timmar poker. Jag vet inte hur jag ska lösa det problemet?

För en tid sedan kom det fram en gladlynt herre på kasinot och berömde mig för mina krönikor. Jag blev givetvis smickrad. Jag hade aldrig tidigare träffat mannen, men kände igen honom från toaletten där jag sett honom tidigare under kvällen. Jag lade en extra notis om honom av en speciell anledning. Han tvättade inte händerna.

Nu stod samma man framför mig och sträckte fram näven för att liksom sätta punkt för trevligt samtal. När någon sträcker fram näven har man inte många tiondelar på sig att bestämma sig för om man ska ta den eller inte.

Man kan nog, utan att överdriva, hävda att de där tiondelarna var några av de längsta i mitt liv. Jag hann tänka hundra tankar om igen. Och förstod att jag stod inför ett vägskäl i livet. Skulle jag låta mannen olla min hand? Eller hitta på någon halvtaskig lögn om att jag inte tar i hand och därmed framstå som en excentrisk idiot?

Jag valde den väg som för evigt skulle få alla mina tidigare val att framstå som livslögner.

Jag tog handen.

Min hjärna är alldeles för indoktrinerad för att släppa tankarna på alla baciller vid pokerbordet helt. Men från och med det ögonblicket, när jag med ett snett leende tog den där handen, förstod jag att pokern på ett sätt har botat mig från min fobi. Jag är inte längre livrädd för baciller.

Troligtvis är det så att pokern är för rolig för att något annat kan komma emellan min relation till den. Inte ens baciller.

Sen behöver man ju inte gå till överdrift för det. Jag öppnar fortfarande inte dörrar med händerna. Någonstans får man ju sätta en gräns för vad som faktiskt är ok…

/ dybban

Om det inte är så att man heter Stu Ungar. Den, i dag avlidna och geniförklarade pokerspelaren, tänkte efter i ungefär tio sekunder. Sen sa han:
- Du har 54 eller 65. Jag kommer att syna dig med det här, och slängde upp sin hand.

Stu Ungar fick rätt och slog ut Mansour Matloubi från turneringen som kostade hisnande 50 000 dollar. En förmögenhet på den tiden, 1992.

Det är vad jag definierar en hjältesyn. För genom såna bli man hjälte. Och legend. Stu Ungar var en rent hopplös människa i övrigt. Men som pokerspelare ses han fortfarande som en av de största.

Om jag fick rangordna de spelmässigt skönaste stunderna vid ett pokerbord, så väl live som på nätet, så kan jag direkt säga vilket moment som ger mig den skönaste känslan i magen. Att sniffa upp och syna ner en bluff.

Jag spelade cash game på kasinot i går. 20/20 Texas. Till höger om mig satt en ung kille som spelade rätt aggressivt. Vid ett tillfälle var det foldat fram till honom på knappen och han slog upp till 140. Jag satt på lilla blinden och vek upp kvalitetshanden AK. Och smackade om till 420. Big blind lade sig, men den unga killen blixtsynade.

Flopp 778 med två ruter. Jag såg ingen anledning att inte försöka ta hem potten direkt och stoppade in 400. Markerna hann knappt komma över linjen innan den unga förmågan synade igen. Turn en tokblank trea. Det fanns inte en chans i världen att jag tänkte ge upp. Med hög svansföring slängde jag nonchalant in en enda mark. Värd ett tusen riksdaler.

Den svarta marken hann knappa landa på filtmattan innan den unga killen hade stoppat in hela sin stapel värd drygt 4000 kronor. Det fanns inte så mycket jag kunde göra. Jag lade mig.

Talangen slängde med ett brett grin upp 69 OFF för öppet stegdrag. Hela bordet jublade.

Om jag fick rangordna de spelmässigt värsta stunderna vid ett pokerbord, så väl live som på nätet, så kan jag direkt säga vilket moment som ger mig den värsta kräkreflexen. Att bli utspelad och bluffad.

Jag sa ingenting då. Men det kändes ända in i själen att jag var tvungen att ta min stolthet åter. Och det fanns bara ett sätt. Hämnd.

Den unga killen berättade lite senare för bordet att hans egentliga favorithand var 97, men han hade inte fått den en enda gång under kvällen så 96 fick duga för tillfället. Som av en ren tillfällighet, eller ödets ironi, så fick jag just i detta då vika upp 97 OFF. Och den unga killen, med en skäggstubb som aldrig behövt rensas med kraftigare verktyg än en handduk, höjde i mittposition upp till 140 ännu en gång.

För mig var det givetvis en uppenbarelse. Ett tecken från ovan att nu var det dags. Hämndens timma var slagen och jag skulle ta den genom att utnyttja motståndarens eget favoritvapen. Den fenomenala skräphanden 97 OFF. Mitt mål vara bara att vinna potten och få visa handen med en kommentar i stil med:
- Var det den här som var din favvo-hand sa du?

Jag slog om till 420 i position. Hela bordet foldade fram till ynglingen som utan betänkligheter synade. Floppen 8 9 10 med två klöver. Ingen drömflopp på något sätt, men ändå helt ok med tanke på vad jag själv satt på. Efter en check från min motståndare var jag lite sugen på att checka bakom för att hålla nere potten. Men hämndens lilla demon satt på min högra axel och viskade att riktig hämnd är storslagen och tas endast genom stora potter. Så jag betade 500kr. Som vanligt hann mina marker knappt in i potten innan den skägglösa hade synat.

Turn en blank trea. Och den unga skiftade snabbt färg och bytte taktik genom att gå till attack och beta rakt ut. 920 kr! En oväntad utgång, men jag var inte mogen för att ge upp. Med en hel labyrint av drag på brädan tyckte jag det var lämpligt att ta en syn i position för att se vad river hade att erbjuda.

River klöver åtta. Bordet erbjöd 8 9 10 3 8 med tre klöver för möjlig färg. Grabben sparade ingen tid utan dunkade, utan tvekan, ut 2500 kronor.

Och jag försökte få historien att gå ihop. På nätet hade jag med största sannolikhet lagt mig här. Men på ett live-bord erbjuds fler möjligheter att finna svar. Jag gav mig till exempel till minnes att den skägglösa under en hand tidigare under kvällen, när han floppade triss, tog betydligt längre tid på sig innan han satsade. Nu skickade han in markerna helt ursinningslöst, utan eftertanke. Om han nu hade träffat färgen på river hade han väl ändå stannat upp några sekunder, och tänkt igenom hur mycket betalt han skulle ta? Och om han rivrade kåk, ville han väl frammana någon slags svaghet, någon liten tankepaus, i stället för att dunka på som om han hade nötterna?

I stället skyfflade han snabbt in markerna. Precis som när han bluffade mig med 96OFF.

Efter någon minut hade jag samlat i hop bitarna. Och det fattades en del i grabbens pussel. Historien höll inte. Dessutom såg han obekväm ut och pulsådern längs halsen dunkade hårt. Så jag synade.
- Bra syn sa killen, och visade KJ för missat stegdrag.

Jag svarade tack och försökte se oberörd ut av det faktum att det var hans favorithand jag vann med. Men där inombords sjöng en kör av änglar. Jag blundade och njöt av den himmelska musiken. Unnade mig till och med en kexchoklad i baren. Uppdraget var slutfört. Hämndens lilla demon hade flugit tillbaka in i sin mörka håla. Och jag ville inte se honom igen. Jag kände mig som en legend.

Ända tills en situation som utspelade sig under Main Event i Spring Poker Week flaxade upp i skallen på mig. Brädan låg 6727Q. Och Jonatan Hellman betade rakt in i mig. Jag satt på 10 9. Och började direkt tänka på Stu Ungar. För några sekunder trodde jag till och med att den gamla pokerlegendens intellekt hade börjat återfödas i min hjärna. För jag såg alla mönster. Tänkte på vilken skön story det skulle bli om jag gjorde en “Ungar” och synade ner och vann med 10-hög.

- Du har ju 89, 85 eller 45, mumlade jag mot Hellman.
- Så jag kommer syna dig med det här! nästan ropade jag i triumf över bordet innan Hellman tog ner mitt överkokta självförtroende på jorden genom att slänga fram Q3 för toppenpar.

För bakom varje lyckad hjältesyn har jag tio dåliga syner i bagaget.

Men när bordet berömde mig för min syn med 97 sket jag väl fullständigt i det. Jag brukar glömma bort de dåliga synerna rätt snabbt. De bra, eller åtminstone lyckade, sparar jag i såna här krönikor.

Och när jag har gjort tusen dåliga syner så har jag hunnit med hundra lyckade hjältesyner.

Och med hundra väldokumenterade hjältesyner i bagaget så borde jag väl snart jämföras med Stu Ungar och de andra pokerlegenderna…

/ dybban

Jag nöjde mig med att spela Main Event i år. Ett 3-dagars event för 5500 kronor. Jag var spelsugen och spatserade med glada och förväntansfulla steg över ett myllrande Järntorg och förbi Pustervik ackompanjerad av Håkan Hellströms nya platta i öronen. Refrängen: Du kan gå din egen väg. Den fick mig att nynna med. Men bara lagom högt för att inte göra bort mig och bryta de sociala koderna som anses vara acceptabla. Man vill ju inte gå runt som ett nynnande freak.

Gamla ansikten. Nya ansikten. Allt i ett virrvarr. Och jag gillar’t. Det blir 124 spelare totalt och nästan 200k i förstapris. Dessutom drar jag vinstlotten att få sitta på samma bord som Jonatan “Samvetet” Hellman. Främst för att det är trevligt. Men också för att jag vet att han kommer att gå bananas och försöka sätta alla på plats med sitt WSOP-självförtroende i bagaget.

Men framför allt. Där sitter han, direkt till vänster om mig, och ler ett leende som vittnar om att han inte varit bästa vän med flor-tanten som liten. Piraten!

Många tycker att Piraten är en plåga att ha vid bordet. Kanske för hans karaktäristiska Balkan-humör? Han beskriver själv sin spelstil som “Mycket stabil. Och mycket arg.” Eller också för att han aldrig är tyst. Jocke-GAIS gav Piraten hundra spänn för att hålla käft en kvart. Efter två minuter utbrast han:
- Nä, det går inte. Jag hade inte klarat det för tusen heller!

Men jag har med åren lärt mig att älskade det där leendet. Kanske för att jag är svag för personligheter. Kanske för att Piraten alltid står upp för sin sak hur mycket mothugg han än får. Som när han på allvar hävdade att man ska folda AA om det är en höjning, en trebet och en fyrbet efter varandra. För då är det så många ess ute att man inte kan träffa set.

Någon timma in i turren limpar Piraten in från tidig position. En snubbe från Kalmar slår upp och Hellman på knappen anar svaghet och 3-betar på knappen. Som om han trodde att Piraten skulle ge upp? Piraten synar givetvis med orden:
- Du kan aldrig läsa mig.
Även Kalmariten är med. Floppen visar J85 regnbåge. Piraten donkbetar, Kalmarbon lägger sig och Hellman gör det alla förväntar sig, slår om. Som om han tror att Piraten ska ge upp? Det var uppenbart att Hellman inte hade koll på motståndet. Syn.

Turn 10. Check till Hellman som samlar alla krafter han kan tänkas uppbringa och avfyrar ännu en bet. Nästan som om han tror att Piraten ska ge upp. Men Hellman har fel igen. SYN!

River 7. Piraten checkar. Hellman fumlar med sina marker. Ser nästan lite nervös ut. Och skjuter in ännu en stapel mot mitten. Han är nu inne med halva startstacken på 30k och jag börjar faktiskt tro att han har något. För han kan väl inte tro att Piraten ska ge upp? För det gör inte pirater.

Piraten synar och Hellman skakar uppgivet på huvudet innan han visar KQ för kung-hög. Piraten slänger triumferande upp A5o för bottenpar.
- Nu vet du vem du spelar mot. PIRATEN! ropar han över bordet.

Jag kan inte låta bli att flina trots att Hellman ser ut som om han har ätit en dålig räkmacka och är på väg att göra sig av med innehållet. Som om han när som helst ska hämta en snuttefilt och börja suga på tummen som tröst. Efter det försöker WSOP-miljonären inte bluffa Piraten någon mer gång…

Själv är jag kortkall. I ett desperat försök att samla marker trebetar jag med 25 i ruter och får en syn. Floppen kommer AK3 med två ruter. Min motståndare checkar och jag betar. Turn är en svart tvåa och jag checkar bakom för att hålla nere potten. River en härlig fyra som ger mig stege. Min motståndare betar till min stora glädje ut och jag går för en saftig höjning som till sist blir synad av en slowspelad AK.

Piraten skiner upp och blir eld och lågor över mitt spel. Han älskar människor som spelar låga kort så han skiner upp och klappar mig på ryggen:
- Mycket bra, mycket bra spelat. Du är pirat! Om du bara fortsätter spela som jag lärt dig kommer du inte kunna förlora.

Sen visar Piraten upp bilder på sina fem barn. Fyra pojkar och en dotter. Det är inga kort från mobilen utan riktiga, såna som kan bli slitna i kanterna. Såna man har i plånboken. Piraten är stolt när han berättar om de små. Så blir vi vänner. Han kallar mig “Granne”.

Så berättar han varför han kallas för Piraten på kasinot. Han förklarar hur en motståndare efter ännu en förlorad hand mot honom ställt sig upp, dunkat näven i bordet och skrikit:
- Du rånar bordet din jävla pirat! innan han med bestämde steg lämnade kasinot.
Sen dess hade han varit Piraten. Och det känns som han gillar smeknamnet.

Turneringen fortsätter. Det går upp och ner. Främst för Piraten. Han spelar som en flodvåg. Plötsligt har han stoppat in alla sina marker i mitten på en låg flopp. Motståndaren rakt över bordet funderar på att syna.

Piraten ler sitt klor-fria leende. Börjar trash-talka.
- Efter den här handen ska jag ta en kopp kaffe, en cigarett och bara ha det gott, säger han lika självsäkert som Scott Nguyen utbrast “You call and it’s all over, baby” i WSOP 1998.

Mannen rakt över bordet synar till sist med AK. Piraten har KK och dubblar upp.
- Jag säger ju att ni inte kan läsa mig! Jag är omöjlig att läsa!

Vi är 37 spelare som tar oss till dag 2. Jag och Piraten är vidare medan Hellman fick sin 66 utdragen av duktiga pokerproffset Sofia Lövgrens 55 och fick kasta in handduken.

Dag 2 blir en hård kamp. Jag kämpar mot korttorka. Mot jobbiga motståndare som aldrig ger mig chansen att briljera. Ja, det känns som om jag kämpar mot livets alla orättvisor. Och till sist får jag solsting i denna korttorka-öken och tycker mig se en oas. J10o är vacker som AA och jag stoppar in allt. Och får syn av AK. Ingen hjälp och jag semi-bubblar då 12 personer hamnade i pengarna.

Dag 3 spelades finalbordet. Där satt rutinerade rävar som Mats Iremark, Joakim Hallqvist, Sofia Lövgren och Mohamad Kowssarie. Och en man med fem barn och ett leende som jag lärt mig älska. Piraten.

Jag tror att han slutade sjua och vann 30k, till slut. Det spelar inte så stor roll. Jag lyssnar vidare på Håkan Hellströms nya skiva. Fortsätter nynna med lagom högt i refrängerna.

Och jag vet inte om Piraten har någon sångröst. Men det känns som om han sjunger med mig. Han går i alla fall sin egen väg…

På något sätt har såna människor lite lättare att etsa sig fast. De där som aldrig brytt sig speciellt mycket om sociala koder som håller tillbaka en. De där som vågar sjunga lite för högt.

/ dybban

Och tidningarna gjorde helsidor där de gick ut på stan och frågade folk vad de skulle köpa om de vann tvåhundratrettiomillarnågonting. En kille svarade:
- Leksaker till min hund.
Det tycker jag var ett bra svar.

I måndags vann jag den obligatoriska 500kr rebuy på kasinot. En helt ok månadslön in på kontot. Wiihooo! Men hur glad blev jag, egentligen? Väl hemma kom jag på mig själv med att känna – ingenting. Jag var bara tom.

Och jag har av flera pokerbekanta fått höra samma sak. När de väl vann de där miljonerna de drömt om, då var det inte lyckorus och köpmani som kom över dem. Snarare frågor. Vad gör jag nu? Vad blir nästa steg?

Ofta är det just resan mot rikedomen, känslan att bestiga hinder och göra personliga framsteg som är den verkliga vinsten. Den verklige moroten. Och jag tror alla kan känna igen sig i den där tomheten efter att ha klarat av en uppgift eller ett mål. Kanske varvat ett dataspel, läst ut en bok, eller vunnit en pokerturnering. Man bara: nu då?

Jag hävdar med en dåres envishet att man inte kan mer än att äta sig mätt. Man kan inte köra mer än en bil i taget, eller använda mer än en klocka åt gången. Har man en jämra massa pengar så kommer man äta sig mätt på lyxrestauranger. Och har man inte en jämra massa pengar så får det bli spaghetti med köttfärsås. Och vad är egentligen godare än spaghetti med köttfärssås? Inte mycket.

Nu låter det väl som att jag skulle tacka nej till 20 millar i näven. Känna tomhet om jag vann en EPT. Så är det givetvis inte. Jag skulle svinga mig som Tarzan mellan kristallkronorna, festa som om det inte fanns någon morgondag. Men det betyder ju inte att det kan vara värt att tänka efter ibland. Jag är ingen Dalai Lama. Men man kan ju ändå få konstatera att allt inte är guld med just guld.

Lamas ord “Bedöm din framgång efter vad du var tvungen att ge upp för att få den” är inte helt tagna ur luften.

För när du plötsligt tvingas installera extra larm på lägenheten, får ständiga paranoida tankar om att någon följer efter dig, eller har släkt och vänner som endast skrattar åt dina tafatta skämt för att du, självklart, ska betala ännu en utekväll. Då är du ingen vinnare längre. Om nu inte din stora fäbless i livet är att bära 20-30 Breitlings samtidigt förstås. Då är det värt allt…

Jag kan ändå inte låta bli att undra vad den där 50-åringen som vann alla miljonerna på lotto tänker just nu? Är han så glad som alla förväntar sig att han ska vara? Eller sitter han hemma i soffan och känner – ingenting. Ekar frågan i hans huvud? “Nu då?”

Och jag undrar om han har en hund? Och om hunden kommer bli lyckligare av alla nya leksaker?

/ dybban

Så här i efterhand borde jag kanske ha köpt en bildekal av barnen också. Men årets färg på blomman var ljusblå och lila. Det finns inget som passar i de färgerna, vilket gör det lite extra svårt för de unga försäljarna i år. 
 
Men vem har sagt att det ska vara enkelt att ta makten över sitt eget liv? Att sälja majblommor eller spela poker? 
 
Det är aldrig enkelt. Det är en svår konst att få saker att se enkla ut. Det är bara att sitta vid samma turneringsbord som Michael Tureniec och dra några spader för att förstå det.
 
Och när du väl tror dig ha förstått helheten och knepen så ändrar någon snabbt i facit. För sånt är livet. I ständig förändring. 
 
Du måste helt enkelt vara en idiot för att kalla dig klok.
 
Det finns oändligt många sätt att ta makten över sitt eget liv. Att lämna sin våldsamma man. Söka ett nytt jobb. Börja äta nyttigt. Flytta till en liten stuga i skogen. 
 
Eller bara sätta sig ner och njuta av vårens första dag.
 
För när jag sitter där i t-shirt och låter min vinterbleka hud få smaka på de varma strålarna känner jag mig lycklig och fri. Och jag vill vara med. Jag vill vara så med. Precis som Laleh.

Och vad kan vara mer makt än att känna lycka och frihet?

Jag hade fel. Ibland är det enkelt. Som att sitta i solen och höra barnens cykelhjul rulla över den tinade asfalten. Som att köpa en majblomma, trots att du aldrig klätt i blommigt…

/ dybban

Det är de enda skyltfönster jag fastnar vid. Tjejen har tröttnat sedan länge.
- Ska du glo på klockor nu igen? suckar hon när hon märker att jag inte längre går bredvid henne utan står med näsan mot en glasruta.

- En dag ska jag köpa en sån där, säger jag och pekar på en blänkande Breitling Navitimer med svart urtavla.
Hon kan det där snacket om klockmodeller utantill nu. Sett prislapparna på två-tre månadslöner till leda.
- Köper du en så dyr klocka slår jag dig, säger hon på sin norrländska.
Jag tittar lite till, ser för mitt inre hur klockan blänker på min arm, innan vi går vidare.

Vi har väl alla våra svagheter. De som gör oss lite sårbara. Lite löjliga. För nog kan jag se det löjliga i att ha det dyraste man äger på armen. Ackompanjerat en hoodie från MQ, köpt på REA för att det var ett hål i den, för 199 kronor. Och ett par skitiga converse-skor. Klockan passar inte in i min stil eller karaktär. Ändå vill jag ha den. Det har blivit en fix idé. Och jag har många gånger undrat var den idén kommer i från?

När jag och min poker-kompis Patrik för någon månad sedan var i Dublin och spelade en live-turnering hamnade vi i slutskedet av turren på tv-bordet som kunde följas direkt på nätet. Patrik är en mycket bättre pokerspelare än jag själv och har bland annat bott i Macau där han tampats med storheter som Johnny Chan vid cashgame-borden.

Nu satt vi dock där och svettades i strålkastarljuset. Efter dagen fick vi av polarna, som följde streamen, reda på vad kommentatorerna hade sagt om våra framträdanden.

Det första de sa var att de hade zoomat in Patriks klocka. Och haft en lång diskussion om den.

Jag har själv suttit och stirrat på den där klockan när vi hamnat på samma bord hemma på kasinot i Göteborg. En Breitling. Den känns som mer än en klocka. Det är en pjäs. Tung som en guldklimp där den tryggt vilar runt handleden.

Kommentatorerna hade pratat om klockan med någon slags respekt. Som om det vore ett WSOP-armband med urtavla.

Och jag började tänka.

Men dyra klockor har väl inget med pokerkunskap att göra? Nä. Lika lite som dyra bilar eller en egen ö i skärgården.

Fast det handlar inte om det. Det handlar om respekten. Känslan av att någon kollar in din klocka och flämtar till av avund. Ett dött ting som gör dig levande.

Pokerspelare är inte det mest respekterade yrket som finns. Det är inte ens topp trehundratusen. Kanske trehundratusentjugosju. För de flesta är det ett jobb i motvind. Många tror att man ska misslyckas. För det är vad de flesta gör när det kommer till att vinna i poker.

Men har man en dyr klocka på armen så ifrågasätter inte folk yrkesvalet längre. De glor under lugg i stället. Flämtar avundsjukt. Och man slipper frågorna om “hur mycket man har förlorat?”. Klockan blir beviset på framgång. En anledning till respekt.

Så vaknade jag upp hur tänkandet.

Var det därifrån den där fix idén kom ifrån? Om en Breitling Navitimer med svart urtavla. Skulle den sitta där på vänster armled för att visa att jag lyckats? För att jag skulle slippa jobba i motvind och svara på dumma frågor?

Jag har inte tryckt näsan mot ett enda skyltfönster sedan dess. Och tjejen har inte behövt slå mig. Jag insåg att den respekt jag har för Patrik, och en del andra duktiga pokerspelare, kommer från andra saker än accessoarer.

För en sak har jag lärt mig om respekt. Den som verkligen betyder något går inte att köpa för pengar…

/ dybban

Vi vill alltid ha lite till. Lite mer. Det kan alltid bli lite bättre. Och det är väl det som är grunden till utveckling. Och krig…

Bland horder av menlösa statusuppdateringar på Facebook hittar man i bland guldkorn också. Som den här:

“Hittade en tia på gatan idag och blev jätteglad. Sen kom jag att tänka på att det lika gärna hade kunnat vara en Playstation 3, eller en splitter ny Iphone och då blev jag ledsen. Nu är jag så himla ledsen.”

Jag kom att tänka på oss pokerspelare. Och min sambo Annelies helg-grind. I veckan har vi varit i från varandra och firat påsk på var sitt håll. I söndags var det en riktigt fin turneringskväll på nätet så vi satt båda på var sitt håll och spelade.

Själv var jag lite sjuk och trött och körde inte så många turrar. Och de jag spelade åkte jag ur ganska snabbt efter elaka riverkort, förlorade flippar och dåligt spel.

Annelie tuffade dock på. Främst i Söndagssteken där hon låg bra med då det bara återstod två bord. Då fick jag ett sms.
- Ja, alltså ett finalbord ska jag ju ha i alla fall då är jag nöjd, skrev hon.
En timma senare satt hon på finalbord.
Då kom nästa sms.
- Topp sex ska jag komma. Då är jag nöjd!
Någon halvtimma senare var de sex kvar. Då dög det inte med SMS längre.
- Ok, topp tre! Då vinner jag över tjugotusen. DÅ är jag nöjd, sa hon på sin vackra trygga norrländska.

Det dröjde inte allt för länge innan de var tre kvar. Annelie hade vunnit två viktiga flippar och låg tvåa.
Snart fick hon dock in det med AJ mot 77. Hon floppade ett ess, men det kom även en sjua och hon förlorade en pott om chiplead. Och strax efter det åkte hon ut.
Telefonen ringde.
- Ååååhhhh!!! Va leedsen jag blir!
- Men du nådde ju ditt mål flera gånger om och vann 24k, en riktigt bra svensk månadslön, hur kan du vara missnöjd? frågade jag.
Hon tystnade en stund. Som om hon kom på sig själv.
- Jo, men du vet ju hur det är. Man är aldrig nöjd…

Vi pokerspelare blir just aldrig nöjda. Det kan i bland verka småsint och girigt. Men kan också vara en egenskap som krävs för att bli bra. Att man aldrig är nöjd förrän man når toppen. I stridens hetta är det bara vinst som räknas. Även om man dagen efter säkerligen kan känna sig tillfreds med en tredjeplats också…

I vårt huvud är vi alltid värda att vinna och har drabbats av världens totala orättvisa och motrigg när vi inte gör det. Vinner vi tre flippar på raken så kommer vi ändå skylla på otur när vi förlorar den fjärde.

Men hur kul skulle det vara att vinna jämt? Om vi verkligen vann så mycket som vi tycker oss själva vara värda. Om vi fick obegränsat med pengar.

Jag funderar ibland på hur det skulle kännas att ha allt. Vad ska man göra då? När man uppnått alla mål. Sitter nedsjunken i sin favoritfåtölj, ser ut över sina ägor och tänker på livet. Vad tänker man då?

Kan det vara som för Håkan Hellström som har gått från okänd student till svensk poplegend på 13 år. Som har gått från fattig singel till mångmiljonär och tvåbarnsfar. Han fick nyligen frågan:
Vad gör du med längtan när drömmen slagit in?
- De stora morötterna finns inte kvar, jag är helt uträknad i egen förväntan. Jag längtar efter andra saker, efter våren, sommaren. Och på hösten efter att få åka snowracer i pulkabacken.

Lite längre ner i den där Facebook-uppdateringen stod flera smarta formuleringar.

“Jag var mycket dyster för jag hade inga skor. Tills jag mötte en man utan fötter.”

Och sen hade en kvinna skrivit en historia. Om hur man kan göra när allt känns jobbigt. När man vill ha lite mer. Lite bättre.

“En man bodde med fru och sju barn i ett enda rum. Han gick till en vis man och frågade vad han skulle göra för att stå ut med trängseln och allt oväsen.
- Ta in en get, sa den vise mannen.
Och så gjorde han. Geten sket inne, stångades och bökade så mycket att det blev alldeles olidligt att vistas i det trånga rummet. Mannen gick tillbaka till den vise mannen och berättade att nu var allt MYCKET värre! Den vise mannen svarade:
- Ta ut geten…

Allt är inte skit. Inte ens på på Facebook. Men det kan alltid bli lite bättre, eller hur?

Det är som en sjukdom. Även om jag försöker försvara det med att det är en sjukdom som krävs för att bli bra på poker. Som att vara nöjd vore det samma som att inte längre ha några mål, inte vilja utveckla sig.

Jag hoppas egentligen att det inte är sant. Det vore ju bara alldeles för sorgligt om det var det…

/ dybban

Jag var 11 år när jag stod på toppen av min karriär. Och ärligt talat kan jag se tillbaka på den där stunden som en av de mäktigaste i mitt liv. Jag bodde i värmländska Filipstad och hade vunnit DM i bordtennis.

Distriktens alla mellanstadium tävlade mot varandra. Jag som gick i femman fick alltså även möta de drygt två meter långa sexorna. När jag efter veckor av matcher till sist stod i finalen inför en fullsatt gympahall var det som att sitta heads up i en EPT-final.

Jag var så nervös att händerna skakade. Så nervös att jag fick feber.

Mitt emot stod Daniel. Också en femteklassare. Vi var från samma skola och hade spelat 100-tals matcher mot varandra på rasterna. Just därför kändes det här speciellt. Publiken bestod av den där tjejen man hade dansat sin första tryckare med. Alla polarna. Och de där man inte var polare med också. De som man ville sätta på plats. Visa att man var något. Typ mästare i den tuffaste sporten i världen – pingpong…

Daniel var nog lika nervös som jag. Det var en dålig match. Men publiken viftade med sina skyltar ändå. Jag räddade en match-boll. Vände. Och sista bollen gick som i slowmotion för mitt inre. Så stod jag där som vinnare.

Och jag visste att vad som än hände i resten av mitt liv så skulle ingen kunna ta den här dagen i från mig. Jag var bäst på något. Inte i hela världen. Men det spelade ingen roll. Jag var bäst bland dem som räknades mest. Grannarna, polarna och de där bönderna från Lesjöfors som var lite starkare.

Jag var DM-mästare i pingis.

Ibland kan jag gå ut i förrådet för att “städa” lite. Och jag kan stanna där i flera minuter bara för att ta fram den där pokalen. Hålla i den lite. Putsa till. Blunda och gå igenom den där matchbollen i huvudet igen. Och igen. Känna armarna som lyfter upp mig mot himlen.

Det kan vara så att jag är den enda personen i världen som minns den där dagen. Men det spelar ingen roll. Jag var kung.

I dag ska jag försöka få till början på något nytt att minnas. Ett nytt DM, denna gång i poker. Det startar i kväll klockan 20.00 på Svenska Spel med första deltävlingen av fyra.

21 nya DM-mästare ska utses. Om 20 år kommer de här 21 personerna förhoppningsvis smyga ut i förrådet, ta fram en pokal i glas, blunda och drömma om den där dagen då de var bäst. Inte i hela världen, men bland grannarna, polarna och de som räknas mest.

Vinnarna kommer antagligen vara de enda som minns just detta DM om 20 år. Men det spelar ingen som helst roll. Jag lovar.

Vissa minnen går helt enkelt inte att dela med andra. För det var bara du som upplevde det.

/ dybban

Snö i slutet av mars är som en tung knytnäve i magen. Den är en ny uppförsbacke när man precis bestigit ett berg. Den är som ännu en utdragning under en blodig pokerperiod.

Många av våra pokerproffs reser till varmare breddgrader under vintern. Som Adrian Bussman. Han drog till Thailand strax efter att jag flyttade in hos honom i Ludvika i slutet av förra året. Han har inte kommit hem än. Det är inte svårt att förstå varför. Vilken frisk människa hade valt ett frostigt Ludvika framför vita stränder och palmer en dag i januari, om man nu fick välja? Inte jag.

Samtidigt kan jag känna hur den svenska avundsjukan och jante kommer över mig som en stickig filt när jag tänker på de flyende proffsen. Om ni inte tänker härda ut under vintern ska ni banne mig inte få ta del av sommaren heller! Det är allt eller inget! Komma här och plocka russinen ur kakan för kämpande svenskar!

Och så kommer alla känslorna på en och samma gång. Missunnsamhet är något av det mest osexiga som finns. En känsla och egenskap som jag föraktar rakt ut.

Så Ok. Jag vet. Jag överreagerade av rent personliga skäl. För mig har pokern och vintern hållit varandra i handen alldeles för många månader. Det har varit kallt ur flera perspektiv. Finalborden har blivit för få och när jag väl hamnat där har flipparna inte varit med mig. Jag har hållit mig flytande ändå. Men inte mycket mer. Det har varit mycket spottande i motvind.

Men som pokerspelare vore det så fel att klaga. Jag ställer mig bakom Håkan Hellströms ord i hans senaste stora intervju i Café:
- Jag tycker det känns förmätet att sitta och prata om negativa sidor när livet erbjudit en att få göra en sån här grej och leva på något man älskar. Men det finns givetvis tidpunkter när jag önskat att det aldrig hade hänt. Samtidigt går det inte att prata om dem, för det vore ett hån mot människor som får jobba med saker som de avskyr.

Och plötsligt händer det. Vårens första blommor kämpar sig upp trots pinande vindar. Eller så funkar allt i en turnering. I söndags vann jag Söndagssteken för första gången på länge. De flesta flippar vanns och när jag till sist hamnade heads up mot duktiga “huvaligen” så tog det bara två händer innan jag fick in det med ett färgdrag som satt redan på turn och allt var klart. 46k in på kontot.

För en gångs skull tog jag mig faktiskt tid att glädjas åt en vinst. I vanliga fall är det nämligen svårt. Man blir mer besviken över förluster än glad över vinster av någon konstig anledning. Men nu, efter tunga månader, andades jag ut och kände lättnad. Äntligen vände det.

Men hade jag inte haft de där karga månaderna bakom mig så hade jag nog inte känt så mycket. Hade jag inte haft en hel vinter i ryggen så hade jag inte blivit helt sprallig i kroppen över att kunna gå till Slottsskogen och bara sitta på en filt i solen.

Har man aldrig haft en motgång är det svårare att uppskatta en medgång.

I går i Lill-lördagen fick “huvaligen” dock sin revansch när han drog ut mina knektar med A10o all in pre och slog ut mig. Våren vill inte slå ut i full blom riktigt än…

I poker får man uppleva alla känslor. Det är precis som med de svenska årstiderna. Vissa vill man slippa. Men för att verkligen kunna uppskatta sommaren så måste man ibland gå igenom en vinter.

Även om det för vissa, något smartare spelare än jag själv, räcker att uppleva vintern var femte år eller så…

/ dybban